söndag 27 juni 2010

Söndag- Midsömmanatta, ho' ä' inte lång, dö.

Hej blogg.
Med bonnabrännan kliandes i nacken och en svag eftersmak av sill, så kan jag inte annat än konstatera.
Midsommar 2010 var en succé!
Och du kan inte tro hur nöjd jag är.
Jag befinner mig i Gränna, hemma hos folk som jag knappt vet hur jag är släkt med , och lever på eftermiddagsfika och tupplurer. Här finns gammelmorbror Sven också. Han älskar att prata och pratar varesig någon lyssnar eller inte med sin härliga Linköpingsdialekt.
(Linköpingsdialekt är ett lustigt påhitt. Man avslutar allt med ett drömskt "dö". Till exempel så säger de Linköpingska hundarna "VOV dö...")
"Låter ju inte speciellt festligt!" tycker du.
"Låter ju riktigt tråkigt...!"
Men där tar du fel, min vän.
Jag tror att jag aldrig haft en bättre midsommar.
Och nu väntar det bästa.
Tre stavelser.
Som-mar-lov.

Peace out.
Astrid.

Jag tycker du borde börja odla "mustache"...


fredag 18 juni 2010

Fredag- följ mig bortåt vägen.

Hej blogg.
Min sommarlovsdag har varit präglad av vägar.
Först, den plågsamma vägen ur sängen i morse då min katt jamade som värsta brandlarmet.
Sen vägen till den nya hippa frisören som lilla jag, med näst intill telefonfobi, bokat tid hos.
(Jag är mycket nöjd med frisyren, för övrigt. Det är sant som de säger, rockabillies do have more fun.)
Sedan följde ett helt gäng småvägar runt då jag och min mor strosade runt i Göteborg. Antalet shoppingkassar ökade skulle man kunna säga...
Nu, efter en tvåtimmarspromenad med Sofia, så fastnar jag med näsan i min gamla konfirmationsbok.
Den heter Via Mystica.
Den mystiska vägen.
Det är en fruktansvärt bra bok för borttappade tonåringar med en hel del inspirerande citat. Några har jag redan delat med mig här, men några av de bästa har jag sparat.
"Fråga inte vad världen behöver utan vad som får ditt hjärta att sjunga. För vad världen behöver är människor med hjärtan som sjunger."

Peace out.
Astrid.

torsdag 10 juni 2010

Torsdag- en tolkningsfråga i det gröna.

Hej blogg.
Från och med idag så har jag sommarlov.
Men frågan är ifall det räknas som sommarlov när man inte längtat efter det...
Nåja.
Från och med idag har jag sommarlov och i natt sov jag som en stock.
Och jag drömde.
Jag drömde att jag, mot min mammas vilja, skulle tatuera mig. Jag och Fia åkte till tatuerarstudion i polisbacken och träffade Kat von D, den där svarthåriga rock n roll-tjejen i LA Ink.
Efter många om och men så bestämde jag mig för att tatuera en liten fågel med utsträckta vingar på insidan av vänster handled.
Tatueringen var klar på ett ögonblick men jag blev långt ifrån nöjd. Min lilla men majestätiska fågel liknade ett slarvigt streck med en svart tuschpenna. Men Kat von D verkade nöjd...
Nu, omkring 12 timmar senare, så letade jag reda på min drömtolkningsbok som jag köpte på bokrean och se vad jag hittade:
"På ett plan står tatuering för en aspekt av drömmarens personlighet. En dröm om en tatuering kan också symbolisera något som lämnat ett outplånligt avtryck. Detta kan vara en stor sorg, men också ett bra minne. Ibland kan tatueringens motiv vara värt att tolka. "
"Symboliskt sett utgör fåglar en bild av den overkliga. Deras realitet är relaterad till fantasin, dagdrömmen, tankar och önskningar."
Med andra ord så är jag en fantasifull person vars tre år på högstadiet lämnat outplånliga avtryck.
Drömmar är spännande.

Peace out.
Astrid.

onsdag 9 juni 2010

Nyfödd.

My baby. (fast egentligen i rött.)

tisdag 8 juni 2010

Tisdag- Alldeles underbar!

Hej blogg.
Idag är det bal på slottet.
Och jag är taggad till tänderna och tandställningen.
Och fnissig.
Jag frågar mig själv;
Hur kommer det sig att (i princip) alla mogna unga kvinnor förvandlas till små fnissiga prinsess-flickor så fort det blir dags för bal?
Hur kommer det sig att man letar i månader efter den perfekta klänningen? (I fall man inte har ett gäng samarbetsvilliga möss hemma på vinden eller en schyst gudmor, det vill säga. Då går det på en kick.)
Hur kommer det sig att man ligger sömnlös kvällen innan bara för att få fantisera lite om hur magiskt det kommer att bli?
Kanske för att man varje julafton suttit tre centimeter från TV-rutan när Askungen lutat sig ut genom fönstret och suckat: "Nåja, vad är väl en bal på slottet?"
För innerst inne vill vi alla vara prinsessor.
Innerst inne så vill vi gå på bal och dansa hela natten med Drömprinsen. Han med stort H som får oss att tappa balansen.
Men.
Logiken krossar drömmen.
Varför skulle Han dansa med mig?!
Jag som är så tjock/ful/dum/tråkig!
Det är där klänningsjakten kommer in. Om man är den sötaste/vackraste flickan där, så kan ju drömprinsen inte låta bli att dansa åtminstånde en dans med en.
Idag är det bal på slottet.
Och jag är laddad.

Peace out.
Astrid.

söndag 6 juni 2010

Peace, love and music.

www.weheartit.com

Här kommer ännu en härlig spotifylista.
Jag kallar den "Whenever you feel like it."

- Rock that body med Black Eyed Peas.
Gör så att jag vill dansa.
Nej, gör så att jag önskar att jag kunde dansa.
- We are the champions med Queen.
Tidlös melodi med hög pepp-faktor. Damma av luftgitarren och lufttrumsetet.
- Don't let me be missunderstood med Santa Esmeralda.
Från filmen Kill Bill med riktigt klockrena rytmer som får mig att tänka på stekande hetta och våldsamma rörelser.
- The Phantom of the Opera med the Orginal Cast from the Phantom of the Opera.
Låten ger mig gåshud varje gång. Skräckblandad förtjusning så att det visslar om det.
- Tommy-Gun med Royal Republic.
Okej, jag har kanske inte fattat texten riktigt än men jag kan inte låta bli...
- Shout med Lulu and the Luvvers.
Gör mig hyperaktiv och sprudlande.
- Hey, soul sister med Train.
Troligtvist sommarens värsta plåga men än så länge kan var verkligen inte tröttna på den. Like a virgin, you're Madonna.
- Calleth you, Commeth I med The Ark.
En låt som jag älskat sen jag hade den på min Hits for Kids 7- skiva.

Peace out.
Astrid.

Lycka är som solen.

Åkes armé.






















Söndag- låt mig föreställa mig.

Hej blogg.
Jag lever för att stå på scen.
Hur klychigt och barnsligt det än låter.
Jag lever för att stå på scen!
Jag insåg detta i fredags.
Kulturskolans aula.
Svettigt.
Kvavt.
Klass 9E stod på scen.
Tillsammans för allra sista gången.
(Orden gör mig illamående.)
Applåderna var öronbedövande.
Jag tog ett steg framåt.
Jag skulle sjunga solo.
Trots att jag blev bländad av de tusen strålande strålkastarna så såg jag klart och tydligt min publik.
Jag såg vår publik.
Jag såg min bror och hur stolt han var.
Jag såg min mamma som vars ögon svämmade över.
Jag såg mina konfirmationsflickor.
Jag vände mig om och såg 9E.
Jag såg de människor som jag under tre år skrattat och gråtit med.
Som jag fått G- och MVG med.
Som stöttat mig något så ofattbart.
Som efter en evighet i det grå mellanstadiet fått mig att leva fullt ut.
Jag log.
Dem log.
Introt drog igång.

9E är snart över.
Tre år har gått.
De tre bästa åren i mitt liv.
De tre enda åren i mitt liv.
Känns det som.
Tack för att ni...
Det finns alldeles för mycket att tacka för.
Tack för att ni fått mig att växa.
Tack för att ni fått mig att våga.
Tack för att ni...
Tack.
Vi ses!
Vi ses ute i livet!

Peace out.
Astrid.