onsdag 28 juli 2010

Jag saknar dig.

Nu så är det sommar igen.
Trots att det fortfarande känns som sommaren- 09.
Jag kliver in i den mörka hallen. Jag tar av mig skorna samtidigt som jag kikar in i köket.
Din vanliga plats vid köksbordet är tom.
- Farmor?
Inget svar.
Jag ropar högre och möter min egen blick i den guldramade spegeln.
Inget svar.
Jag går långsamt genom det soldränkta köket och in i ditt mintgröna sovrum.
Sängen är ordentligt bäddad, som vanligt.
Den plastiga väckarklockan tickar.
Ditt sminkbord är stökigt. Ett läppstift här, en kajalpenna där. Jag sträcker mig efter din Chanelparfym och sprutar några droppar på insidan av min solbräna handled. Bara för att spara dig ett slag. Spara dig tills senare.
Jag går förbi trappan i grön heltäckningsmatta och in i finrummet.
Finrummet. Det finaste rummet i världen.
Den hallonrosa soffan, de blommiga mossgröna tapeterna med detaljer i guld, porträttet av farfar, den stora ostämda flygeln.
Allt passar så fint ihop. Allt är så uttänkt. Allt är så du.
Jag smeker som alltid den gröna manchesterfåtöljen och ropar igen.
Du hör mig inte, men jag ser dig genom glasdörren.
Jag ler och går ut på den vitmålade verandan.
Där sitter du.
Där sitter du och är så fin som bara du kan vara. Jag känner ingen annan som faktiskt är riktigt vacker i 20-tals turban. På det lilla bordet står en urdrucken rosablommig kaffekopp och bredvid ligger ett fat med chokladkex. När du sträcker dig efter ett kex så får du syn på mig.
"Nämen hej, Astrid. Är du här? Jag hörde dig inte!"
Det känns fortfarande som sommaren- 09.
Jag önskar att det fortfarande var sommaren-09.
Men det är det inte.
Du sitter inte på verandan.
Din vanliga plats vid köksbordet förblir tom.
Jag saknar dig.

just chillin'

www.weheartit.com

Onsdag- Love the pain

Hej blogg.
Jag hatar att jogga.
Det är få saker som jag ärligt kan säga att jag hatar.
Men jag hatar att jogga.
Det har jag gjort så länge jag kan minnas.
Det är tråkigt, svettigt och gör mig bara utmattad.
Men vad som kanske är det värsta är att jag fullkomligt älskar tanken av det.
Du vet, lång smal snygg tjej i hästsvans övervinner känslan av att alla hennes inre organ ska explodera, klämmer fram sina sista krafter bara för att kasta sig till marken med ett stort leende på läpparna när hon kommit i mål.
Du vet, känslan att pressa sig själv till sin absoluta gräns. Och sedan lite till.
Känslan som nästan är en drog.
Ibland, när min längtan efter den känslan/drogen blir för stark, så snörar jag på mig mina gamla utegympaskor och tar cykeln till närmaste elljusspår.
Jag vet någonstans långt inne att jag kommer hata varje minut jag måste spendera lunkande på grusvägen bland tallar och pensionärer i prassliga träningoveraller och med cockerspaniels i koppel.
Jag vet någonstans långt inne att jag kommer känna mig som en stor svettig degklump och att när jag springer förbi en spegelblank bil kommer inse att jag ser ut som en också.
Jag vet någonstans långt inne att jag inte kommer pressa mig så långt det går utan att jag kommer gå upp för de sista backarna.
Och ändå blir jag lika besviken varje gång.
Så, varför utsätter jag mig för det?
Varför drar jag inte täcket över huvudet när jag vaknar på morgonen och känner att hela kroppen skriker efter lite jogging?
Jag vet faktiskt inte riktigt.
Och jag vet inte om jag kommer ta reda på det heller.
Nåja, nu kan jag i alla fall äta mina gifflar med gott samvete.
Eller?

Peace out.
Astrid.

lördag 24 juli 2010

Lördag- Islandshästar är vi allihopa.

Hej blogg.
Jag har återuppstått på blogger.
Halleluja!
Idag har det varit kalajs i Kungälv.
Det var den gamla vanliga visan.
Kusin fyller år.
Släkten samlas i, vad som en gång var, farmors hus för att grilla, klappa hundar, äta tre sorters tårta och i mitt fall svara artigt på alla frågor. Du vet, vilket gymnasium jag valt, hur det känns att jag har sommarlov etc.
Låter kanske ganska ordinärt men det ska jag säga dig att det är det inte.
Jag har nämligen den lyxen att växa upp bland islänningar.
Islänningar är ett finuligt påhitt ska jag säga dig.
Just i kväll vågar jag påstå att islänningar är bland de bästa folkslagen i världen.
(Efter parisare det vill säga...)
Islänningar är glada, lättsamma människor med ögon som fullkomligt druknar i skrattrynkor.
Islänningar älskar att skratta högt och mycket och ofta.
Islänningar lägger armen om en och frågar på bruten svenska:
"Fruser du, Astrit hjertat?"
(Betyder "Fryser du, Astrid hjärtat?")
Islänningar frågar efter den femte tårtbiten:
"Meh ska du inte ha meär, Astrit?"
(Betyder "Men ska du inte ha mer, Astrid?")
Men vad vet jag?
Det finns säkert hundratals dryga, oartiga seriemördande islänningar också.
Någonstans.
Men just i kväll, när jag har min fasters arm om min hals, med hennes gälla skratt klingande i örat och medan jag äter min sjätte tårtbit så har jag väldigt svårt att tro det.

Peace out.
Astrid.